Alla tjejer som jag

Hitta tips tjejer nära dig mer i och skattar sig själv. 2018-06-12 ni tjejer beskriver hur gör jag vill vi skulle vilka ligga, men när man kan man tjejer från göteborg hitta tjejer idag! 2017-11-18 lång ögonkontakt schysst tjej vill mysa en ny stad spitfire resan vill träffa tjejer att flirta/hångla/ligga med; 1. Jag skulle också vilja påpeka privilegiet att hon inte har en släkt som bestämmer hennes klädval, umgängeskrets eller framtida make. Peppa henne och säga att hon som svensk tjej idag faktiskt har alla möjligheter i världen, bara hon ser dem och inte låter sig itutas något annat. Telefonen piper till, tjejkompisen vill fika. Det är inte alla tjejer som kysser killen innan de går hem med honom. Det är ofta en fråga om ålder och deras personlighet och därför bör du försöka läsa av om hon inte verkar vara redo för att kyssas. Jag är Antonio Laura från Stockholm, jag tror att vittnesbörd är ett verkligt liv som bevisar mäktiga goda verk i verkligheten som gör människor lyckliga och finner fred i äktenskapsförhållanden som jag har hittat samma i mitt äktenskap, idag är jag väldigt glad att dela mitt vittnesmål här ute för att alla ska kunna läsa och också lära sig att dra nytta av det. Jag läste ... Påskyndar alla tjejer som räknade på mig för en underbar natt och jag lät dem ner genom att vara oblivious till deras signaler). Jag kommer att fortsätta att be henne att följa med mig tills hon sagt ingen åtta eller tio eller tolv gånger - som när det gäller flickor som har sagt till dig att de vill att saker ska utvecklas, sker ... Jag menar, allt man ser är ju vackra tjejer på bilder med stora glada leénden som får åka omkring på grejer. En ”semester” med uppmärksamhet kan man tänka. Men tro mig, det hade sin baksida. Har läst många tidigare artiklar nu om hur korrupta dessa tävlingar är, pratat med andra tjejer mycket och som alltid måste jag bara vara ... Jag rusade dit och undrade vad som hänt. Medan jag kramade om henne viskade hon i mitt öra att hon ’också ville följa med’. Pedagogen förklarade att en av tjejerna i barngruppen nyss hade bjudit hem alla flickor utom min dotter på fredagsmys. I samma stund gick alla tjejerna förbi tillsammans med flickans förälder. Suzanna Hendel ”Jag rekommenderar alla tjejer att komma och vara med oss!,” säger Fatxi som är en av deltagarna i Kvinna till Kvinnas Gemaket, som vänder sig till tjejer som är nya i Sverige eller som bott i Sverige några år. Jag har träffat oändligt många tjejer i alla möjliga situationer, och oavsett hur jag än beter mig så är det något som inte passar. Nu senast fick jag ett snällt meddelande om att jag helt enkelt var för social för henne.

Tinder och andra dejtingappar utomlands.

2020.09.03 08:59 1dounga1 Tinder och andra dejtingappar utomlands.

Tagit bort alla dejtingappar. Tyckte det var för mycket folk som bara söker uppmärksamhet och att många som matcha inte ens försöker anstränga sig i en konversation, oavsett vad man skriver eller hur. Jag vet inte riktigt varför, men varje gång jag har varit utomlands har det varit mycket lättare att konversera och mycket lättare att gå på dejt. Bodde i Tyskland(Stuttgart) och England(Manchester) ett tag. Det kändes som att de tjejer jag pratade med där sa vad de var ute efter direkt och faktiskt menade saker de sa. De gav komplimanger och bjöd in till roliga konversationer. De flesta sa också till om de ville avsluta konversationen. De började sällan ghosta från en dag till en annan. Är det verkligen såhär stor skillnad? Eller bara jag som upplever det? Upplevt ungefär samma i Danmark också. Är vi svenskar osäkra och falska vid dejting? Känns som respekt för varandra och värderingar helt försvunnit till förmån för mode och trender.
submitted by 1dounga1 to sweden [link] [comments]


2020.08.04 22:52 poliwhirligigsaw Jag tror jag är rasist..

..och jag vill verkligen inte vara det. Men det kan inte hjälpas ibland.
Vart jag än går är det samma sak: invandrarkillar som står och stirrar ner en, röker och spottar och skriker på varandra och andra. Det blir så tröttsamt så fort och oavsett var man är i Sverige känns det som samma problem består. Jag förstår att folk här kanske är trötta på att läsa skit som detta och jag förstår även att det kan ha en tendens att bli lite av en echo chamber då jag tolkat det under åren att denna sub generellt är ganska lagd åt höger men jag måste ventilera någonstans. Jag kom inte på något bättre ställe.
Mina vänner är inte mycket till hjälp på den fronten. Hälften har "gett upp hoppet" och andra hälften skulle bli upprörda om de hörde vad jag faktiskt hade att säga. Men det känns så.. hjälplöst. Så frustrerande. I Sverige blir såna som jag skyllda på för att man tycker något är dåligt med läget. Det är killar i min ålder som blir påhoppade, som blir rånade, det är tjejer i min ålder som blir trakasserade. Alla vet det, men ingen säger något. Flera jag känner som är extremt vänster har upplevt samma sak (såklart) men det är som de blundar för det. "Ortenkillar" säger de, eller i vissa fall bara "killar". Det är killars problem att det är som det är och sen är *jag* naiv för jag inte tycker att så är fallet.
Jag är trött på att behöva passa mig vem jag tittar på ute på stan, på pendeln, på tuben. Jag är trött på att jag blir satt i samma grupp som ortentuggare från Husby bara för jag är kille. Jag är trött på att höra och läsa om skjutningar, våldtäkter, gängbråk, personrån och misshandel för att sedan blunda för problem, för det är väl det man gör bäst som svensk? Man är naiv.

Jag har under sommaren rest runt till vissa orter i Sverige där jag spenderat tid som liten som alla varit trevliga, mindre samhällen än det jag ävar van vid men har samtidigt kunnat finna det fina i att bo i en mindre stad/by. Jag kan fortfarande förstå det men måste erkänna att jag även var lite nyfiken på hur det såg ut angående det som resten av inlägget handlat om då jag alltid antagit att det mest varit ett storstadsproblem. Men nej, i stort sett överallt har jag sett samma grej. Samma personer som står och tuggar, röker, stirrar och skriker. Jag tror ni alla vet vad för sorts människor jag menar.
Med det sagt så vill jag egentligen låta det gå osagt men känner att förtydligande är nödvändigt i vilket fall: självklart är jag medveten att det inte är ett rasproblem. Den som värderar en hudfärg eller etnicitet lägre än andra är inget annat än korkad, men det är inte heller det jag försöker säga. Invandrare finns överallt i världen och det är inte något dåligt i sig, men så som Sverige har skött det de senaste 20-30 åren måste vara nära till det absolut sämsta sättet för ett land som vårt. Jag hade velat vara en socialdemokrat som satte landet och folkets bästa i åtanke men jag känner inte att jag kan det. Jag känner att det är naivt och korkat att i denna stund tycka att saker ser bra ut, och att inte kunna se orsaken.
Trots det vet jag bara inte vad man ska göra åt saken. Jag känner mig frustrerad och bitter över det. Visst, jag kan leva mitt liv och det kommer jag göra, men jag vågar lova att jag hade vart bra mycket gladare om jag slapp oroa mig för att få ögonkontakt med fel person, eller bli knivhuggen om jag står upp för mig själv när jag för 50:e gången blir kallad för "fuckin suedi". Och jag vet att det finns fler som känner som jag.
Jag vill verkligen inte vara rasist. Alla människor är i grund och botten lika mycket värda och jag vill inte döma någon p.g.a hur de ser ut. Men ibland kan det inte hjälpas.
Tack för mig
submitted by poliwhirligigsaw to sweden [link] [comments]


2020.07.31 18:24 Miserable-Narwhal-68 Efter jag såg Anis video med Filip känns det som att alla tjejer säger detta till Anis

Efter jag såg Anis video med Filip känns det som att alla tjejer säger detta till Anis submitted by Miserable-Narwhal-68 to AnisDonDemina [link] [comments]


2020.07.29 19:58 skinnflojten (Seriös) Hur kommer man över ensamhet?

Jag (M24) har aldrig haft särskilt många vänner eller varit i ett förhållande. Tidigare i tonåren var det inte till besvär då jag inte brydde mig så mycket men nu när jag blivit äldre och inte bor med familjen längre har det börjat tära allt mer på mitt psyke. Jag har haft självmordstankar och känner mig allmänt värdelös.
Folk i ens bekantskapskrets är liksom inne på sitt femte förhållande redan medan jag ligger så sjukt långt efter andra i min ålder emotionellt och socialt. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Jag har inget självförtroende, jag är varken rolig, smart eller pratsam. Jag är väl normalbyggd och hyfsat attraktiv men det hjälper inte när jag inte kan prata med folk.
Jag har provat dejtingappar men antingen blir man ghostad eller så svarar de inte. Jag har bara gått på en dejt hittills och det gick inte bra alls. Hon sa att jag var en självosäker toffel som inte gjorde något alls för att antyda att det var en dejt och mer än en vänskaplig relation; att jag inte visste vad jag skulle säga eller hur man flörtar osv.
Jag har träffat tjejer naturligt genom vänner och på jobbet men det har alltid varit svalt intresse.
Jag har gått till psykiatrin och fått medicin för mina sociala problem och depression/nedstämdhet men just nu är alla på semester ändå där jag bor. Ni kan läsa mina tidigare inlägg om ni vill ha mer info.
Är det någon som har erfarenhet av sådana här problem och kan hjälpa? Jag känner mig så sjukt ensam och vet inte hur jag ska lösa det. Allt känns så meningslöst när man är ensam hela tiden.
submitted by skinnflojten to sweden [link] [comments]


2020.07.26 11:47 Lanzohan Behöver hjälp att göra ett QUIZ

Hej!
Jag ska träffa några vänner imorgon och äta lite och jag har alltid gillat frågesport så tänkte dra ihop ett eget litet quiz! Jag är fruktansvärt dålig på att kolla på frågor som dem flesta kan relatera till så därför söker jag nu eran hjälp!
Målgruppen är 20-25 år både killar och tjejer. Olika intressen bland alla.

Tack!! <3
submitted by Lanzohan to sweden [link] [comments]


2020.07.02 23:28 Alweglim Iksmötets öppnande och Regeringsförklaring

Ordning i kammaren!

insert tal av kungen här
(META: kungens tal kommer läggas in här när det skickats till Triumviratet)
Nedan följer regeringsförklaring för Regeringen Ullsten
"Herr talman,
Efter flera diskussioner och långa förhandlingar har vi i Folkpartiet, Moderaterna, Konservativ Samling och Kristdemokraterna valt att ingå i en mitten-högerregering med Ola Ullsten som statsminister för kommande mandatperiod.
Kabinettet Ullsten kommer ta sig an Sveriges utmaningar inom skolan, sjukvården, försvaret, rättsväsendet med mer. Som den svenska socialdemokratin väljer att alliera sig med extrema partier på vänsterkanten behöver Sverige ett tydligt regeringsalternativ som inte kommer att låta sig dikteras av extrema partier.
Det som har byggt det här landet starkt är våra gemensamma värderingar, traditioner och samhällsgemenskapen. På senare år har vänstervindar blåst in i Sverige, vilka fräter på vårt kulturarv, ersätter det med någonting som varken har prövats i Sverige, eller som det svenska folket vill ha. Sverige behöver en regering som både betonar varje individs medfödda rättigheter men också en stark samhällsgemenskap där ingen människa lämnas bakom.
Vi vill se ett Sverige där man respekterar vårt gemensamma kulturarv, där man ska kunna lita på sjukvården, där barn ska leka tryggt ute på gatorna, där vi möter klimathoten med tydliga reformer som inte hämmar den ekonomiska tillväxten, samt där våra barn får en utbildning i världsklass. Vägen till det Sverige vi vill se kommer vara lång och jobbig men Kabinettet Ullsten kommer möta den långa vägen med optimism, tydlighet och stabilitet. Våra propositioner och reformer kommer genomsyras av klarhet, noggrannhet och ansvarsfullhet. Vi kan inte lova allt till alla men vi kommer göra allt vi kan för att hålla det vi har lovat till våra väljare.
Sverige står inför stora utmaningar inom sjukvården. Vi ser en vård som alltmer blir ojämlik och där patienters möjlighet till vård utgår från platsen man bor på och inte vården i sig. Kabinettet Ullsten ser med stor allvarlighet på hur ojämlik vården har blivit i vårt fantastiska land, och kommer under kommande mandatperiod söka stöd för tydliga reformer där staten och regionerna tar ett större gemensamt ansvar för att förbättra kommunikationen, stärka cancervården och lägga ned mer tid på patienter istället för administration. Vi kommer också aktivt att jobba för att få in fler människor in i vården för att kunna stärka tryggheten bland patienterna, men också bland den vårdpersonal som aktivt jobbar för att hjälpa patienterna. Att kvaliteten på vården ser olika ut runt om i landet är ett allvarligt hot mot samhällskontraktet, och vi kommer att ta vårt ansvar för att rädda och stärka samhällskontraktet. När människan har som mest behov av vård ska sjukvården vara som starkast.
När det kommer till tryggheten så ser vi ett växande samhällsproblem som skadar hela Sverige och dess befolkning. Vi ser utanförskapsområden växa fram, ökad brottslighet träda upp, poliser som inte har resurserna för att klara av sina mest grundläggande uppgifter och brottslingar som går fria efter ett halvår. Vi kommer aktivt arbeta för att Sverige ska bli ett tryggare land att växa upp i och vi kommer inte stå och blint se på hur unga tjejer inte vågar gå hem från krogen, att barnfamiljer inte väljer att flytta till ett visst område på grund av brottslighet och hur gärningsmännen får korta straff när de egentligen förtjänar ett längre. Sverige behöver fler poliser i tjänst, fler övervakningskameror, hårdare tag mot gängkriminaliteten och hårdare straff för vålds-och sexualbrott. Kabinettet Ullsten alltid stå på rättsväsendets och brottsoffrets sida.
Miljön är en otrolig viktig fråga men för att kunna klara av nutida och framtida klimathot behöver Sverige en miljöpolitik som prioriterar tydliga investeringar i hållbara energikällor som är kostnadseffektiva, tar tydliga tag mot klimatutsläppen men också möjliggör en ny modern “greendeal”. Kabinettet Ullstens miljöpolitik kommer inte innehålla enorma satsningar på sådant som inte ger effekt och som är skadligt för Sveriges ekonomi. Samspelet mellan miljöpolitik och den ekonomiska tillväxten är otroligt viktigt; utan en stark ekonomi kommer man inte kunna genomföra tydliga och effektiva investeringar.
En stadig urbanisering har präglat vårt land, lämnandes gårdar och torp obebodda på landet, eller i bästa fall omvandlade till sommarbostäder. Skulle en kris slå Sverige är vi pinsamt dåligt förberedda som det ser ut nu, vi behöver fler egna bönder och en stark inhemsk industri, saker som kan samexistera på vår fagra landsbygd om de tillåts flytta tillbaka. Familjer har fråntagits sitt historiska levebröd, men det är dags att återbefolka hela landet. Någonting annat som självklart är viktigt vi krissituationer, utöver ett självförsörjande land, är försvarsmakten. Även den har sett bättre dagar, och är i dagsläget i ett miserabelt skick, varför vi i Kabinettet Ullsten beslutat att ge våra soldater, sjömän och officerare ett redigt tillskott, det största på länge.
Herr talman och resterande ledamöter, det här är bara ett urval av regeringens planer för kommande mandatperiod men jag är otroligt glad över att få leda en regering som har viljan att förbättra Sverige och som inte är rädda för utmaningar. Tillsammans kommer jag och mina ministrar arbeta för att hela Sverige ska leva."
Ola Ullsten (FP), Statsminister
Ministerposter:
Model-David (FP): Statsminister
Kalla-mig-Grodan (M): Vice-statsminister, Finansminister
Viliot (FP): Utrikesminister
eejebring (FP): EU-minister
minial0001 (FP): Klimat- och Miljöminister
KS_Sigge (KS): Inrikesminister & Försvarsminister
lionarcher-19 (M): Civilminister & Handels- och Arbetsmarknadsminister
Carolusviklin (KS): Närings- och Landsbygdsminister & Justitieminister
Simmar11 (FP): Utbildningsminister
Hugo_Svensson (KD): Socialminister
ngkonservativ (KS): Kulturminister
Vicboh0413 (FP): Infrastrukturminister
BNswiff (FP): Bostadsminister
JenniferTornros (KS): Energiminister
R_Chelsea (KD): Familje- och Jämställdhetsminister
NGustav (KS): Migrationsminister
Voteringsresultat:
Ja: 10
Nej: 9
Avstår: 0
Röstade ej: 0
submitted by Alweglim to iksdagen [link] [comments]


2020.06.23 09:02 Solid_SHALASHASKA Uppkörning imorgon

Är sjukt nervös. Pga corona är nästa tillfälle i april 2021. Mitt liv hänger mer eller mindre på att jag kan ta körkort och börja jobba. Är helt pank.
Om ni har anekdotiska exempel på vanliga kuggningar. Så jag kan förbereda mig mentalt.
Har senaste månaden försökt förbereda mig på allt möjligt.
Updatering: Fick tydligen en tant som inspektör vars hobby är att kugga alla unga killar. Samtidigt som hon godkänner alla tjejer trots alla misstag. Enligt rykten iallafall.
submitted by Solid_SHALASHASKA to swedishproblems [link] [comments]


2020.03.15 10:47 Tszemix Flashback

Avskum eller bara perversa gubbar som skriver inlägg i flashback? Frågar man någon advice-sub här får man rätt okej svar, oftast meningslöst skit som "det kommer när du minst förväntar dig det", "du behöver söka hjälp" eller "du behöver se gladare ut, det är 10 ggr mer effektivt en antidepressiva enligt någon vetenskaplig studie".

Okej.... Jag gör samma sak på flashback och konversationerna leder oftast till hur användaren klagar på hur allt krävande tjejer har blivit på Tinder, samt hur många brudar användaren har tagit hem från krogen som inte leder till något meningsfullt. En del ger råd om att åka till Östeuropa eller Thailand då "köttmarknaden" inte gynnar 80% av alla män i Sverige. Till slut hamnar konversationen till varför SD borde gå tillbaks till sina rötter och att det var närmare 100 000-200 000, inte 6 miljoner som historiska källor påstår.

Va i helvete, består hela användarbasen i flashback av incels och utvecklingsstörda? Är flashback Sveriges motsvarighet till 4chan...?
submitted by Tszemix to sweden [link] [comments]


2019.12.07 20:57 mskimbaz Jag är inte 100% svensk men.....

I’m only 10% swedish... och min svenska är inte perfekt...ursäkta om jag skriva lite på engelska...
Jag läste här i Swedishproblems många historier och skrattade mycket om alla ni! MEN!! Men... inte varför du skulle tänka. Jag bodde i sverige 2006-2008 och bor här hemma i USA igen.
The reason why I feel this is a Swedish problem is because I am a little bit Swedish and at one time in my life I felt I was a swede 100%. När jag har kommit hem i 2008 jag stod i (på?) flygplatsen i Washington DC. Första steg i mitt hemland igen efter två år. Jag stod i köan till customs i den kö för amerikaner.
Jag väntade och bara stod och tittade på mina skor. Jag hörde två tjejer bakom mig prata lite om någons clothing, men visste inte vem dom pratade om....jag tittade upp och runt rummet. Vem klädde sig själva så konstigt? Inte jag men alla amerikaner ser äcklig ut trodde jag.....
💡 oooooooo dom pratade om jag!!! Vad i helvete?!... I’m dressed very stylish, like a swede, and just like a swede i looked away, minded my own business and pretended as if nothing happened. I kept a safe distance from everyone.
At this moment jag kännde mig som en svenska tjej. Det har varit nästan 12 år och ibland e jag lite svensk igen. Men, nu jag skulle säga till tjejer som står bakom mig.... hål cheften🤷🏼‍♀️
submitted by mskimbaz to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.10 07:58 tewodros21 Hur man får en partner me matte!

Hur man får en tjej med matematiskekvation!!
Som vi alla vet så är värdet på en tjej högre än en killes. En tjejs värde menas att mång killar vill ha den tjejen. Här har jag gjort en matematisk ekvation om hur man får en tjej trots hon har högre värde än dig.
Låt oss anta att tjejen betecknas med F och killens med M F+M Vi säger att F har värdet 100 och M har 75.
Om tjejen du vill ha är svår att haffa så har hon alltid värdet 100–> F=100
Ditt värde är beroende på hur bra relation du har med henne. Låt oss anta att du är god vän med henne och har värdet 75–> M=75
Eftersom du har lägre värde än henne så kommer hon inte attraheras till dig. Du attraheras till henne för hon har högre värde än dig.
Så här blir det: F=100+M=75
Eftersom tjejen har värdet 100 så betyder det att hon är snygg och har antagligen bra kropp. Om du har värdet 75 betyder det att du inte är snygg på hennes nivå, alltså din skönhet duger inte. Det du strävar efter är att ha högre värde en tjejen så att hon kan attraheras till dig.
För att ha högre värde än henne så är du tvungen att göra skönhetsoperation eller ändra på din personligen så att hon ska gillar dig. Men detta är rätt onödigt.
Därför har jag gjort denna ekvationen…
Vi säger att du har träffar tjejen på jobbet, och du är säker på att du kommer jobba med henne länge.
Enda sätter att ha högre värde än henne är antingen sänka hennes värde mindre än 75 eller så höjer du ditt över 100, eller så kan man göra båda. Men när du sänker hennes värde betyder det inte att du ska kränka henne utan det ska vara introvert nedtryckning.
Det jag ska förklara är hur du både sänker hennes värde och höjer ditt värde utan att du gör en skönhetsoperation eller förändrar din personlighet.
För att göra förändring i värden så måste du sätta dig i olika synvinkel.
Första vinkeln är= Att du pratar telefon med andra tjejer framför henne.
Andra vinkeln= Hela tiden låtsas som att hennes värde är är längre än ditt och att ditt värde är högre ä hennes. Samt att du snackar med henne om andra tjejer.
Tredje vinkeln= När hon är extra fin på jobbet så låtsas du som att hon är som vanlig och inte ge komplimanger.
Fjärde vinkeln= om du har killvänner på jobbet , snacka ihop er så att dom också är med på andra vinkeln
Ju met vinkar du har desto met är chansen att du stiger hennes värde
Efter du har gjort detta så kan du inleda konversation med tjejen och hå på aktivitet tillsammans. Därav kan du inleda konversation om att du vill ha relation med henne. Eftersom ditt värde har stigit hennes så är chansen stor att hon vill ha dig.
Jag utmanar dig att förbättra min ekvation!?8
submitted by tewodros21 to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.13 14:44 TaoQingHsu (Prolog) En kort tala om Skriften av fyrtiotvå kapitlen Sagt av Buddha

Buddhastaty, medkänsla och visdom, Taipei National Palace Museum, Taiwan
Medförfattare i tiden för Eastern Han Dynasty, Kina ( AD 25-200): Kasyapa Matanga och Zhu Falan (som översatte den här skriften från sanskrit till kinesiska.)
Översättare i modern tid (AD2018: Tao Qing Hsu (som översatte den nämnda skriften från kinesiska till engelska.)
Lärare och författare för att förklara den nämnda skriften: Tao Qing Hsu
Innehållet
Prolog
Den världsberömda, som uppnått Buddhahood, gjorde en sådan meditation, att det var den bästa segern att lämna bort från önskan, att vara i tystnadens tillstånd. Bostad i den stora meditationen, som erövrade alla vägar av demoner, svängde Buddha de fyra ädla sanningen i de rådgivande trädgården och räddade Ajñāta Kaundinya och så fem personer som hade bevisat frukten av Dao.Det fanns också olika frågor som sagt av Bhikkhu som frågade Buddha om framåt och stopp.Lärandens undervisning och uppmaning låter dem upplysa en för en. När man höll handflatar ihop lovade de respektfullt att följa den världsherriga människans uppmaning.
Denna prolog införde orsaken, tillståndet och situationen om ordstävet för de följande tjugofyra kapitlen.
"Den världsberömda", som är ett av de tio namnen på Buddha, är att de buddhistiska lärjungarna respektfullt kallar sin lärare, Buddha Sakyamuni , när de lär sig och pratar om Buddhas övning eller undervisning med sin lärare. Varför det kallas "den världsberömda", för att Buddha äger många dygder som är uppskattade av allmänheten, det vanliga folket och de heliga i världen och folket i himlen. Efter att Siddhartha hade dött kallar allmänheten respektfullt honom som Buddha Sakyamuni , det visas speciellt i den kinesiska skriften för buddhismen. Upplyst folk skulle inte kalla sig själva som Buddha eller den världsherrerade. Varför? Tänk på det.
"Att ha uppnått Buddhahood" betyder det Siddhartha hade upplyst och befriat från allt världsligt lidande, kunnat tala om Buddha-lagen för allmänheten och rädda folket som lider.
"Made such meditation" betyder att han satte sig under Bodhi-trädet och djupt tänkte hur man skulle rädda människorna som lider.
"Att gå bort från önskan att vara i tystnadens tillstånd är den bästa segern." Vi kan konstatera att tanken på Buddha Sakyamuni skiljer sig från det vanliga folket. De flesta tror att att ha familj, auktoritet, rikedom, hög status på jobbet eller i samhället, vilket är att de har fördelarna mer än andra, är segern. Om de vill ha så många saker, måste de ha en stark önskan för dessa saker och måste ha en flexibel social färdighet, annars skulle de inte nå framgången. Men Buddha Sakyamuni trodde det Att lämna sig från önskan att vara i tystnadens tillstånd är den bästa segern.
Med andra ord, det vill säga ingen konkurrens, ingen kamp, ​​inget argument och inget hjärta för att uppnå den världsliga framgången, är den bästa segern. Från vi är ett barn, att det vi utbildas implanteras begreppet framgång om tävlingen, striderna och argumentet för vårt bättre liv, oavsett om vi är i skolan eller i samhället. Det verkar som om vi inte gör sådana saker, kommer vi att vara en förlorare i vårt samhälle, i världen och i hela vårt liv. Och det verkar som om det inte finns några sådana begrepp för våra barn eller allmänheten, kommer vårt land att förlora konkurrensens kraft i världen. Ett sådant begrepp gör många barn och människor är i tillstånd av ångest, rädsla, lidande och sulk, och få dem att ha sjukdom i fysisk och mental kropp. Då måste vi uttömma människors fysiska och andliga styrka och hälso- resurser och spendera mycket tid att behandla dessa människor.
Därför kan du observera att det sekulära konceptet som anses vara rätt, smart och seger av allmänheten tänkas av Buddha Sakyamuni som ingen ljusstyrka. Med andra ord, vad är tanken på det vanliga folket mörkret och dumheten.
Många människor tror att ett sådant begrepp av buddha Sakyamuni kommer inte vara positivt och kommer att låta sina barn eller människor förlora tävlingen för sitt liv i världen. Jag måste säga att de alla missförstår Buddhas undervisning. I själva verket sker positiva önskan från no - begär och från staten av tystnad. Varför?Om buddha Sakyamuni hade ingen önskan, hur kunde det vara möjligt för honom att tala om Buddha-lagen i 49 år och att rädda kända varelser för att befria från lidandet? Med andra ord hade hans önskan sublimerats av sig själv. Då kanske vi har frågor. Vad är skillnaden mellan hans önskan och det vanliga folks önskan? Eller vad är lusten om Buddhas undervisning? Tänk på det. Ur det här skriften kan du hitta det.
I den smala förklaringen betyder lusten filth som den giriga för pengar, älskar den erotiska, och så höll folket hat, arrogansen och den un-trusting som skulle förfina vårt hjärta så att vi skulle skada oss själva och andra, och få oss att lida Så motiveringen av en sådan önskan är själviskhet. I en sådan situation är hjärtat som stora vågor, hur kunde det vara i fred? Att lämna sig bort från en sådan önskan skulle det inte finnas någon ångest.Vårt hjärta skulle vara i fred och tystnad, vilket innebär att hjärtat är klart, rent och rent.
"Bostad i den stora meditationen som övervinner alla demonernas vägar" vilket innebär att när Siddhartha bodde i den stora meditationen under Bodhi-trädet ville demonen i himlen testa honom och veta om Siddhartha hade eliminerat lusten i hjärtat eller inte . Därefter förvandlade demonen sina familjemedlemmar till tre vackra tjejer, som lockade Siddhartha med sin skönhet och sexiga. Siddhartha lurades inte av dem.Tvärtom assimilerade Siddhartha dem. Och då blev demonen i himlen tillhängande för att skydda och behålla buddhismen och dess skrifter.
"Buddhaen svängde lagen om de fyra ädla sanningarna i deer-vilda trädgården", vilket betyder att Siddhartha talar om buddahoven i samband med de fyra ädla sanningarna, vilket betyder att lidandet, ackumuleringen, elimineringen och Dao . I buddhismen innebär att vrängslagen innebär att man lär eller talar om buddha-lagen. Siddhartha i den djupgående kontemplationen hade funnit att de uppenbara varelserna lidit och ackumulerar lidandet varje dag. När de har en tanke att eliminera sitt lidande, skulle de gå in i Dao för att befria sig från lidandet, vilket innebär att de skulle gå in på Buddhas väg.
När det gäller lidandet, är det åtta lidande som nämns, som är livets lidande, åldrande, sjukdom, död, avgår från den älskade eller den älskade lämnar, möter varandra i hat, krävande som inte kunde vara nöjda och lidandet av flammande i fem aggregeringar.
Sådana lidanden skulle ackumuleras dag för dag och därmed öka vår ångest. Först när vi känner en sådan ångest, skulle vi ha en tanke att eliminera lidandet. Det är således möjligt för oss att öva Tao och bevisa Dao, vilket innebär att befria oss från lidandet och dessutom hjälpa andra att befria sig från lidandet.
Deer-Wild Garden ( sanskriten är mṛgá-dāva ) är en berömd plats i Indien. I legenden var det två Pusa som förvandlades till att vara Hjortkung och att erbjuda sig till Människokongen för att skydda hjortbesättningen.Människa-kungen lovade och byggde en trädgård för att skydda hjortbesättningen. Så kallades platsen Deer-Wild Garden. Det är första platsen som Siddhartha whirled Law-Wheel, varför det är så känt.
"Sparad Ajñāta Kaundinya och så fem personer som hade bevisat frukten av Dao. " När Siddhartha hade upplyst under Bodhi-trädet trodde han vilken man kunde räddas. Då tänkte han på de fem personerna, vilka var hans släktingar och hans beskyddare att göra med honom för att träna Dao. Ajñāta Kaundinya är en av dem. De hade upplevt asketiska övningen tillsammans. Men Siddhartha finner äntligen att asketiken inte fungerade för upplysning. Siddhartha accepterade då mjölkoffret av en tjej. Ajñāta Kaundinya och så fem personer trodde att Siddhartha gav upp asketren och lämnade honom. Efter att Siddhartha accepterade mjölkoffret av en tjej, återvände han tillbaka Bodhi-trädet och satte sig ner för att meditera kontinuerligt.Sedan på en natt hade han helt upplyst. Därefter pratade han om den första skriften "Skriften i storriktad - allmänt - Fo - blomma - högtid " som sanskrit är mahā-vaipulya-buddhâvataṃsaka-sūtra . Detta är en fantastisk skrifter. Det är emellertid synd att det är svårt att förstå det vanliga folket. Så han var tvungen att prata om vad det vanliga folket kunde acceptera och förstå, såsom det här skriften.
Ajñāta Kaundinya och så fem personer var de första som skulle bli räddade av Siddhartha och blev hans första lärjunge, som hade bevisat frukten av Dao. Det betyder att de har uppnått frukten av Arhat . Så när vi är upplysta, vem kommer att räddas av oss? Naturligtvis kommer våra familjemedlemmar eller släktingar att vara de första. Då, hur dessa människor ska upplysas? När du noggrant läser, förstår och inser det här skriften, kommer du att veta.
"Det fanns också olika frågor som sagt av Bhikkhu som frågade Buddha om framåt och stoppa." Bhikkhu är sanskrit. Det betyder buddhistisk munk. Det hade också betydelsen av att bryta genom det onda i hjärtat, skrämmande demonen, rena för att lyda förordningarna, och tiggeringen som betyder att de utövar Dao för att skära av sina problem, för att erövra demonen inuti och utanför, att lyda Förorden med rent hjärta, och att begjuta mat för att behålla sitt liv för att öva Tao och eliminera det giriga hjärtat.
Det onda i hjärtat och demonen inom och utanför betyder problem och lidande i hjärtat. Go-ahead och stoppet är relaterat till hur man sätter Dao i praktiken, vad ska fortsätta och vad som bör stoppas när man övar Dao, vilket också nämns i detta skrifter.
" Den världsherriga människans lärande och uppmaning låter dem upplysa en efter en. Genom att lägga handflator ihop lovade de respektfullt att följa den världsherriga sin uppmaning. "Så om du helt hade förstått och insett det här skriften, kan du bli inspirerad eller upplyst precis som de buddhistiska munkarna. English: (The Prologue)A Brief Talk about The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha Om du tycker att den här artikeln är bra för människor, var god och dela den med dina vänner.
https://sweden-bvlwu.blogspot.com/2018/12/prolog-en-kort-tala-om-skriften-av.html
submitted by TaoQingHsu to u/TaoQingHsu [link] [comments]


2019.05.14 13:20 Leyylas Kort tjej men snygg VS lång tjej men ful, vilken av dem föredrar ni killar?

Jag alltid trodde att män i Sverige vill ha långa kvinnor. En fråga till er killar. Ni är mitt uppe i dejtinglivet och träffar två typer av tjejer.. ni börjar prata med en tjej runt 160-165cm som ser riktigt bra ut, bra kropp utan längd och fin anksite
Och samtidigt träffar ni en tjej på 180cm lång men har ett fult ansikte.
Ni klickar med båda tjejerna på alla punkter men måste välja en, vilken tjej hade ni valt?
submitted by Leyylas to Asksweddit [link] [comments]


2019.05.03 00:47 JUST_CHATTING_FAPPER Asså alla dessa expose konton på sociala medier jag förstår inte....

Hur finns det såna här personer. Det är så äckligt. Det får helt ärligt min mage att snurra, hur folk i min ålder och yngre kan bete sig så illa. Hur får detta ens fortsätta? Jag skulle nästan säga att hälften av alla självmord och depression måste vara sammanbundet med dessa konton nästan. Det är sjuka mängder människor som lider av detta.
Och för de som inte vet vad jag pratar om så handlar det om små blattar som driver konton på instagram och Snapchat där de hänger ut och skämmer ut unga personer. De lägger ut nakenbilder på 14, 15, 16, 17 åriga tjejer och killar. De säger deras förnamn och efternamn och skolan de studerar vid. De länkar deras Snapchat och säger att de skickar nakenbilder till alla osv.... Inför flera hundratals andra människor.... Detta är inte okej. De lägger ut videos på slagsmål när de ärekränker unga killar. De örfilar de och får dem att göra vad de vill. Varför lever vi ens?
submitted by JUST_CHATTING_FAPPER to sweden [link] [comments]


2019.04.12 17:39 Tickstart [seriös] Det är lönlöst att diskutera saker

Ta rubriken med en nypa salt, diskussioner vänner emellan eller vadsom är förstås jättegivande. Men jag kom att tänka på en sak.. (Ser på Joakim Lamottes livesändning ifrån Uppsala om tjejers upplevda otrygghet, på Youtube.)
Vi människor är ju en fortlöpande generation av ungefär samma skrot och korn, och under min livstid (hela 30 år, 18 år över medianen här på sweddit) så slår det mig att samhället alltid tycks nå ett tak för hur intelligenta konversationer som förs, på nationell nivå och emellan främlingar. Det är som att vissa koncept ALLTID måste förklaras och definieras i diskussioner mellan oliktänkande, just specifikt saker som "inte alla gör såhär" osv. Det borde vara självklart, men gång på gång känner folk att de måste säga det. Och folk tror att om någon säger något specifikt om en grupp, att den tycker att hela gruppen har den egenskapen.
Vi har hört gång på gång "never again" när det kommer till etnisk rensning, men hur många gånger till sker det? Bosnienkrigen, Rwanda, Syrien.. "Låt oss aldrig utsätta folkgrupper för diskriminering!" (med avsikt på judar), men vad ser vi idag, jo "Män är djur", "Män är svin", "Alla män våldtar", häxjakter iochmed #metoo, osv. Folk kommer aldrig bli smartare än såhär om inte intelligensnivån höjs, vilket den inte gör vad jag vet, inte markant eller snabbt nog iaf. Det är ett kontinuerligt system av misstag - lärdom för alla som växer upp, och det vi ser nu, är det vi alltid sett och det vi alltid kommer att se.
Vi i västvärlden har inga ursäkter för att inte känna till basala koncept som normalfördelningar, dunning-krugereffekten, hur korrelation inte behöver betyda kausalitet, över- och underrepresentationer, price's law osv. Ändå gör så få det, eller åtminstone har bildat liknande modeller av sina egna erfarenheter och mentala förmåga. Det är som att deras hjärna har drabbats av atrofi eller något, från födseln.
submitted by Tickstart to sweden [link] [comments]


2019.04.09 14:55 jagrearutminatofflor [seriöst] Uppdatering om min systers förföljare.

Jag skriver detta från min mobil så jag har inte riktigt listat ut hur jag kopierar in min föregående post i texten men det är bara att se min historik så kan man följa därifrån.
I fredags ringde jag till 114 14 för att förklara situationen och be om råd på vad man kan göra.
Jag sade hur jag hade tänkt gå till väga och polisen tyckte att de var en bra lösning.
(I korta drag)
Jag frågade:
”Eftersom jag kan ana att denna unga man har någon form av bokstavskombination så tänkte jag att man ska hoppa över att tala med honom först, jag tänkte tala med föräldrarna och se vad de säger om situationen. ”
Polisen sade att det var en bra lösning och att om systern fortsätter känna obehag och rädsla så skulle hon anmäla det hela.
På eftermiddagen gick jag upp för att tala med föräldrarna och möjligtvis han själv om han befann sig i lägenheten. Jag startade en video och satte mobilen i bröstfickan på min skjorta. Mamman öppnade, mina fördomar kände att detta var en typisk rar och ömsint mor. Jag förklarade vem jag var och frågade om jag kunde komma in i hallen pga min dåliga hörsel inte fungerade så bra i kombination med trapphus. Jag steg på och sa ”jag hade velat ta upp ett ämne angående er son”. Hon kollade på mig som om denna meningen hade sagt förut och bad mig komma in i köket för att tala.
Jag talade om så noggrant som jag bara kunde om hur situationen låg till. Hon lät skärrad på rösten när hon sade att ”han trillade ner för tredje våningen när han var liten, han slog i huvudet, han är väldigt snäll men lite koko” hon frågade om min syster hade varit i kontakt med polisen, jag svarade inte än men om detta upprepas har jag sagt att hon ska ringa polisen omedelbart. Detta tog mamman väldigt seriöst. Hon sa att jag skulle komma tillbaks vid nio på kvällen för att prata både med henne och sonen samtidigt. Jag tackade för mig och gick hem.
Vid nio tiden knackade jag på dörren igen, videoinspelningen var startad på nytt och mamman öppnade. Hon sa att hade fastnat på tåget pga en olycka så han skulle kanske inte komma hem förens vid 11-tiden.
Hon bad mig komma in och förklara situationen för hennes väninna som var duktigare på svenska än vad hon själv var(östasiatiskt ursprung). Jag drog hela historien för mamman och väninnan, väninnan sade att jag skulle säga till min syster att om han kom närmre en gång till ska hon skrika STOPP, STANNA, JAG RINGER POLISEN!, eftersom sonen var väldigt rädd för polisen. Mamman sa att de båda skulle prata med honom när han kom hem och att jag vid snaraste tillfälle också skulle göra de, han hade tydligen nämt mig för henne innan.
Mamman sa: ” han har talat om dig, han gillar dig, han kommer lyssna på dig, tala med honom och klappa honom på armen när du talar med honom, tänk på att han är koko, han är ett barn i hjärnan.”
I runda slängar tackade jag för mig i den stunden och gick hem.
Dagen därpå när jag kom hem från arbetet så hör jag någon som ropar från balkongen, det är sonen, han frågar hur jag mår, jag sa ”bra tack, har du talat med din mor än?” Det hade han och han frågar om han kunde komma ner till mig så vi kunde prata. Jag ville inte ta detta samtal på gatan så jag frågar om vi inte kan gå upp till mig. Jag ville egentligen inte ta detta samtal alls pga mina öron inte var så bra, dom behövde egentligen vila.(jag har skadat mina öron i en olycka)
Väl hemma så förklarar jag allt som min syster har sagt till mig. Han nekade till allt. Jag visade en bild på min syster. Han sa att han aldrig hade sett henne förut. Jag fick snabbt tänka om, jag frågade om han hade åkt tåget hem i för några dagar sedan? (Han bor enbart här annars om helgerna) han svarade att de hade han gjort. Jag frågade om han var framme runt 19:20, och om han hade haft sin vinröda kappa på sig. Det hade han. Jag frågade om han hade talat med en eller flera tjejer på de tåget.
Där tvekade han lite, och sade : Ja där var en tjej som sa något i stil med ”vad fan vill du” till och jag svarade ”dra pt helvete”.
Jag frågade om de inte hände något annat under den situationen, han svarade nej.
Även om inte detta var den förklaring som min syster gav mig så räckte det, han visste troligtvis om hur och vad han hade gjort men ville inte säga det.
Jag förklarade att jag inte vill att min syster ska känna sig otrygg här i stan. Han sa ”det vill ju inte jag heller, här springer så mycket otäckt folk”
Jag sa ” jag har sagt till henne om att detta händer igen så ska hon ringa polisen”
Han svarar ” dom känner mig, dom kommer inte göra något” (han hade tydligen gått i samma klass som en gemensam vän till oss två som är polis i grannstaden)
Där förstod jag att han inte förstår allvaret i situationen, jag kände att mima öron inte orkade mer för dagen, så jag bad honom vänligt lämna min lägenhet.
Jag påpekade även att detta samtal inte var menat med några som helst påhopp och att jag enbart ville att min syster skulle känna sig trygg när hon går ut på stan.
Han frågade om vi inte alla tre kunde samlas och prata igenom detta ” vi kan ju bli vänner allihop.” Avslutade han med innan han tackade för sig.
När jag hade stängt dörren och tänkt igenom situationen så kände jag att jag måste tala med honom igen.
Jag berättade allt för min syster igår och hon sa att hon verkligen inte ville tala med honom mer. Jag sa att hon verkligen inte ska göra det då och att jag ska säga det till honom. Även om denna kille är social av sig och vill vara kompis med alla som han ser så måste han acceptera att folk inte vill tala med honom.
Så detta så långt jag har kommit i ärendet om min systers förföljare. Han är inte i stan vanligtvis om vardagarna så jag får se till helgen om jag få tag på honom då.
Jag ber om ursäkt för att denna text kan vara lite rörig och jag kan ha missat några detaljer.
Har ni några tips, råd eller frågor för vad som komma skall i situationen?
submitted by jagrearutminatofflor to sweden [link] [comments]


2019.01.21 20:12 AidaRikakoOshi Frågor om att behöva vänta, väntetider, samt eventuellt DIY

Hej, första gången jag postar här, då jag är 17 år 9~ månade gammal och undrar vad jag ska göra.
Jag undrar hur väntetiderna är för att få behandling. Jag slutade att försöka ignorera min dysfori i början av hösten 2018, och sedan har min dysfori blivit väldigt stark, jag vet verkligen inte hur länge jag klarar av att vara utan hormoner då jag är ganska psykiskt ostabil. På riktigt dåliga dagar kan jag näst intill inte lämna sängen överhuvudtaget och eventuellt svimmar av från hur dåligt jag mår, och jag mår ofta såpass dåligt på dessa dagar att jag självharmar gemom att slå mig själv så hårt jag kan, oftast tills det att mitt öra börjar ringa. Detta händer ofta flera gånger i veckan. På grund av detta har jag satt en yttre gräns för hur länge jag är villig att vänta för att hör från en klinik, vilket är ungefär 6 månader efter jag har fyllt 18, har jag ej hört något vid det laget kommer jag definitivt att självmedicinera då jag inte känner att jag kan vänta längre än så.
Jag har än så länge skickat en egenremiss till lundströmmottagningen, som vad jag har förståt ska ha vädligt långa väntetider samt att det ska ta lång tid att få en diagnos hos dom. Jag planera även på att skicka in en egenremiss till anova I slutet på månaden (kan inte göra det än då jag inte är 17 år 9 månader före det), som vad jag har förståt det som har kortare väntetider, jag bor nära Örebro, så båda klinikerna går att ta sig till. Jag plannerar även på att söka genom vanliga vården men min kommun har ingen psykolog och väntetiderna till bup är långa.
Jag kanske eventuellt kommer börja självmedicinera även om jag hör från klinikerna, då min kropp känns som en tickande tidsbomb, jag känner egentligen inte att jag kan vänta något länge. Ärligt talat hade jag varit villiga att självmedicinera redan nu till och med ända problemet är att jag är rädd att jag ska göra något fel och få riskfyllda bivärkningar. Så jag undrar om det är möjligt att göra blodtester om man självmedicinerar i Sverige? och om det inte går undrar jag om det är möjligt att minimera risker genom att börja på en väldigt liten dos? Samt är jag lite kluven på hur jag ska göra med spermbanking, mina föräldrar vill väldigt gärna att jag bankar då jag har sagt att jag gillar tjejer (vilket jag gör). Men jag är ändå väldigt kluven då jag egentligen inte bryr mig om att banka då känner att jag lika gärna hade kunnat adoptera barn och då spermbanking är väldigt dyrt och hade behövts göras innan självmedicinering. Det känns nästan som att jag ändast har det i åtanken äns för att mina föräldrar vill det. dessutom mistänker jag att köerna eventuellt är långa till det och som jag redan nämnt är jag inte den viligaste att vänta...

Alla tips är välkommna, jag har verkligen ingen anning vad jag ska ta mig åt.
Tack på förhand
April
submitted by AidaRikakoOshi to transnord [link] [comments]


2018.11.07 18:03 swe93 Något som hände mig i helgen

Det här hände i helgen på en klubb i Stockholm, jag är en man.
Jag stod i baren, det var packat på dansgolvet så mycket att de som dansade trycktes upp mot baren. Under tiden som jag står här och väntar känner jag hur en person är upptryckt mot mig, så vi står rygg i rygg. Vänder mig om lite snabbt och ser att det är en tjej så bryr mig inte så mycket, det här håller på i kanske 5 minuter tills jag ska betala för min öl, då ska jag fiska upp plånboken ur bakfickan och precis då trycker hon sin rumpa rakt bak mot min, min hand/arm hamnar då liksom mellan hennes skinkor när hon gör detta, tillräckligt mycket för att jag ska känna av det.
Jag vänder mig om för att jag ville signalera ett "ojdå, jag skulle ta upp plånboken" men möts av att hon skriker "vad fan gör du?" eller nått liknande. Försöker signalera för henne att jag skulle ta upp plånboken men hennes tjejkompisar omringar mig och det blir hotfullt väldigt snabbt. Ingen vill lyssna på vad jag säger utan skriker bara på mig, musiken är ju så jävla hög också så hör inte ett ord vad någon säger när alla pratar i mun på varandra. Jag blev sjukt nervös och kan ha börjat le men kommer ärligt inte ihåg, gör ofta det när jag är obekväm eller rädd. Sen smäller en av tjejerna till mig, tror att det var hon vars rumpa jag råkade nudda, det var rätt hårt i ansiktet och fick ett märke efter hennes klocka.
När allt det här händer blir två killar i baren involverade som är betydligt större än mig och tjejerna säger åt dem att dra med mig ner till vakten, att jag är en jävla våldtäktsman osv. Så en av killarna tar mig i armen och jag försöker förklara för dessa killar vad som hänt men de vill inte lyssna heller. Blev jävligt arg när den här killen tog tag i mig så jag slet mig loss och sa nått i stilen med "håll käften och lyssna på mig en sekund" men det blev typ knuffande från alla håll för det var massa folk och tjejerna försökte knuffa mig mot vakten. Killen får tag i mig igen och vrider min arm rätt hårt.
Så nu har jag nästan gråten i halsen när alla ser mig bli bortdragen mot en vakt av de här killarna med 4 tjejer som följer efter. Vakten tar sen ner alla oss till garderoben där vi tydligen ska reda ut hela situationen. Det är då jag och 2 killar, 4 tjejer och en vakt och ingen bryr sig om vad jag har att säga. Så jag får ställa mig bredvid medans vakten ska lyssna på vad tjejerna har och säga och jag får inte säga ett ord, polisen kommer upp när allt det här händer och ska då lyssna på vad tjejerna har att säga och jag får återigen vänta.

Efter några minuter frågar polisen mig vad som hände och jag säger exakt som det var, polisen berättar då versionen som tjejen har berättat som var helt annorlunda och inte sant. Ställer mig frågor om varför hon skulle sagt på det här sättet och varför hennes tjejkompisar också delar samma historia. De sa då att jag hade limmat på henne länge och varit obehaglig, sen tafsat på henne och kallat henne hora m.m. Inget av det hände.
Så nu har jag gråten i halsen och kan inte riktigt få ur mig något utan det känns som om jag säger ett ord kommer jag börja böla vilket jag inte ville. Alla pratade i munnen på varandra och jag skämdes så mycket att jag bara låste allt ute, kunde känna pulsen i mina öron. Mitt minne är rätt luddigt av vad som blev sagt dessa minuter men tjejerna går upp mot dansgolvet igen och vakten och polisen är kvar med mig, killarna hade redan gått upp igen innan tjejerna. De ber mig hämta ut min jacka och säger att det är dags för mig att gå hem. Även fast jag säger till polisen att en av tjejerna slog mig så säger de bara att det ord mot ord, de bryr sig inte alls om vad jag har att säga.
Så när vi kommer ut går polisen ut med mig bort en liten bit och säger bara att jag ska åka hem och sova av ruset. Så försökte få tag i polarna men ingen svarade så tog en uber hem. Kunde knappt beställa en uber för jag skakade så mycket på händerna.
Mått piss sen dess, skämdes så jävla mycket och spydde när jag kom hem när adrenalin rushen la sig.
Berättat allt för polarna dagen efter och de garvade bara, ingen tog det speciellt seriöst. Ville bara skriva av mig.

EDIT
Har fått mycket personer som uppmanat mig att anmäla denna tjej. Jag kommer inte gå vidare med detta utan vill bara lägga det bakom mig. Valde att sluta att svara på kommentarer och meddelanden när den här tråden fick mycket mer uppmärksamhet än vad jag trodde.
Tusen tack för att stöd det hjälpte mycket att höra och var självklart trist att höra att det hänt liknande saker för andra. Ta hand om er allihopa.

submitted by swe93 to sweden [link] [comments]


2018.10.04 11:49 gronagubben Varför är manshat accepterat?

Tja, jag orkar inte gå in på ämnet för djupt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Det är helt accepterat att vara uttalad manshatare. Varför då?
Om man kollar på TV när dom debatterar sexism eller feminism så tycker jag att många uttalanden är orättvisa.
Sexism och feminism är uppenbarligen ett väldigt känsligt ämne för alla, män i media måste väga sina ord försiktigt för att inte bli anklagade för att stödja patriarkatet osv. Medans män och kvinnor som trycker ner män får frikort i debatten.
Jag tycker man ska göra en avvägning och prova att vända plats på "man" och "kvinna" i ett uttalande och känna efter om det är rättvist och feministiskt. Mycket av det som kallas feminism egentligen är sexism.

Jag googlade lite om manshat, hittade en poddcast som heter "#manshat". Ett avsnitt handlar om sex, där dom pratar om att det enda killar vill är att ligga och att dom samtidigt är jättedåliga på att göra sexet skönt för kvinnor.
Tänk om jag skulle starta en poddcast som hette "kvinnohat" där jag pratar om att tjejer bara vill ligga och att många är dåliga på att suga kuk.
Hur accepterat hade det varit?

Det finns många kvinnor och män, som väljer att inte kalla sig feminist och tar avstånd ifrån det, för att dom tror att feminism är manshat. Det är dom mest extrema som får mest gehör. Jag tycker manshatarna förstör hela den feministiska rörelsen. Det inte hållbart i längden och gör att feminism får svårt att få ett bestående fäste i samhället.

Om det är någon som blir jättearg av att läsa det här och får lust att skälla ut mig, så får ni gärna göra det på ett trevligt och konstruktivt sätt.
submitted by gronagubben to sweden [link] [comments]


2018.09.05 01:48 zpawn Jag ska ta självmord om en stund.

Nu är man uppe i ett träd med ett rep runt nacken som är knyten på en jävligt tjock gren och är redo att äntligen försvinna, fyfan vad skönt det kommer att bli. Inget mer tjat av alla i familjen som säger ''Hitta någon skola!'' INGEN skoljävel interessar mig, jag gillar att sitta vid datorn och spela, men det betyder inte att jag vill gå på nåt dator program. Jag är 18 år, fyllde i Juli, men jag är ju mer som en 14 åring fortfarande. Inget körkort, är för rädd att gå och ta ett, en kompis sa att man skulle sitta i 3 timmar och lyssna på nån kille prata om en massa skit, aldrig att jag gör det runt allt folk som är där och att jag är på gränsen till att få en panik/ångest attack varje gång jag är instängd i något rum med en massa personer jag inte känner.
Jag gick bygg och anläggning ett tag, från Augusti till Maj eller något sånt, i 2016 tills 2017, men jag var så dum i huvudet att jag hoppade av bara för att jag inte tyckte om det, ingen tycker väll om sitt jobb? Det är vad folk säger till mig iallafall, jag skulle stannat kvar där även fast jag sög på det och att jag inte hade några vänner och att jag hatade allt där utom att hammra. Jag berättade det för en av mina lärare men då sa han bara ''Äsch, det är bara 3 år ändå, vill du vara en man kan du väll klara av 3 år grabben?'' uppenbarligen är jag ingen man, jag är en liten pojke som aldrig kommer växa upp. Nu vill jag inte vara den killen i klassen som är dum i huvudet och börjar gymnasium 2 år efter alla andra, plus att som jag sa så är jag inte interesserad av ett skit. Så nu kan man ju inte hitta nåt jobb, jag har haft 3 stycken. Det första jag fick var ett sommarjobb, jag hjälpte till vaktmästarn i det lokala högstadiet med att fixa till i skolan med bord och sånt innan skolan började, och att han var en liten Jack-of-all-trades och hjälpte till med ärender lite överallt där jag bor, åke till ett dagis och fixade till nån typ av stol och bord som satt i en vägg och sånt. Kom försent en dag för jag trodde att han sa att han skulle hämta mig där jag bodde men jag hörde fel, och då fick jag en jävla massa skäll om hur dum i huvudet jag är som lyssnar på musik när jag jobbar och att han tycker att jag inte hjälper till, jag är bara ivägen. Men jag fick betalt typ 3000 på det och det var väll bra. Den andra var på en sopstation, fick inte betalt, var där 8 timmar varje dag, och jag gjorde ingenting och jag skojar inte, jag gjorde INGENTING, jag och min 'chef' satt inne i deras lilla vilorum och bara satt där, så det var som tortyr att vara där varje dag av veckan så jag hoppade av efter 3 veckor.
Senaste jobbet jag hade var på Willys där jag hjälpte till att lägga upp varor och sånt, fick inte betalt igen, jobbade 3 månader där, alla vardagar 10-15. Det var rätt lugnt där också tills jag fick skäll igen, jag vela ha på musik, (jag har tinnius och jag har musik på 99% av tiden, 2017 hade jag lyssnat på 429,671 minuter musik, vilket är 298 dagar), men då kom en av dom jag jobbade med och sa till mig ''Ta av dig lurarna för i helvete, är du dum i huvudet? Ingen musik medans du jobbar, och jag såg att du hade ställt myggsprayflaskan på fel ställe, fråga mig eller någon annan nästa gång, du behöver inte vara så jävla blyg snorunge.'' Sen hörde jag han viska ''Jävla idiot'' lite senare, då fick jag en panik/ångest attack inne på toalett lite senare och sen sket jag i att jobba i några dagar, sen så slutade jag.
Nu så får jag öppna mitt sparkonto som min mamma och pappa har fixat åt mig och har fyllt på i en massa år, det är runt 100k inne i det kontot, någon vanlig person skulle köpt kanske en bil, fixat en lägenhet, fixat körkort. Men vad ska dumma zpawn göra? Tatuera sig! Vilken dum millenial va? Fast det blir ju nog inte någon tatuering eftersom jag kommer nog dö om ett par timmar.
Jag är en parasit, lever på min mammas pengar, 18 år och frågar fortfarande ''Mamma kan vi köpa ett nytt spel'' som om jag är 12.
Tror inte en ända tjej har gillat mig, har aldrig fått en komplimang av en iaf. Kanske när jag var 11/12 och jag pratade med tjejer som en vanlig person, efter jag började 7:an så började med en massa personer jag inte kände och alla tjejer vart helt sjukt snygga från vad jag var van med, alla mina gammla kompisar började i en annan klass som jag såklart inte fick byta till, hela sjuan var jag helt tyst, ''The quiet kid'' på en extrem jävla nivå, tror att jag sa max 200 ord i hela sjuan, överdriver inte heller. Sen så kommer jag ihåg en av tjejerna jag gillade drog ur min musik medans jag lyssnade på ''Hit em up'' av Tupac, efter det så tog dom svarta killarna ut på bakom skolan och slog ner mig för att 'Vita ska inte lyssna på våran musik'.
Det finns 1 sak som alltid har varit med mig i alla mina år och gett mig glädje, och det är Real Madrid. För er som inte vet så är det en spansk fotbollsklub som jag har älskat i 12 år nu. Ni som säger att jag inte kan heja på dom för att jag är svensk kan dra åt helvetet, jag älskar denna klubb med hela mitt hjärta, varje gång jag kollar på dom så är det bara glädje.
Allt jag gillar ska något alltid attackera, Jag älskar God of War har gjort det sen det första spelet kom ut, mina kompisar säger att jag är barnslig som gillar nåt sånt 'skit'. Jag gillar SuicideboyS och XXXTentacion, men för det så är jag enligt folk ''En idiot som gillar någon som slog sin tjej och 2 gubbar som låtsas vara ledsna för att bli kända''
Jag vet inte hur man gör saker generellt, jag vill vara 'Handy' som alla mina kompisar är. Sätt in 10 personer på ett rum och säg åt dom att göra en speciell sak, 9 personer kommer göra den saken inom 2 minuter, jag kommer först stå där och leka som om jag vet vad jag gör, efter en stund kommer jag bygga upp modet för att fråga efter hjälp och då blir jag skrattad på för att jag inte vet hur man gör saker, jag är så jävla dum i huvudet att det är otroligt.
Jag gillar inget längre, gillar jag något så blir alla arga på mig för att jag gillar det. Jag vill ha nästa FIFA, jag gillar att spela det när det har kommit ut så man kan kämpa att få ett bra lag. Något sånt borde jag göra i verkligenheten med jobb och så, men min hjärna är så jävla dålig att jag inte klarar av det för nån anledning.
Den ända anledningen jag har att vara kvar är att jag vill veta hur Game of Thrones och Infinity War slutar, jag vet, barnsligt och dumt va? Jag har aldrig varit så investerad i något som jag är i Game of Thrones, varje gång jag kollar så dunkar hjärtat ut ur brösten för hur hypad jag är för varje avsnitt.
Jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova. Det är vad jag tänker varje natt efter jag har äntligen vänt på mitt dygn igen. Men så blir det att jag blir uppe till 05.00 för att jag är rädd av att få mer mardrömmar som jag har dom flesta gångerna jag sover. Jag har sett en doktor om det och han vela inte ge mig insomningspiller för att det kan bli värre då sa han.
Jag gillade politik, jag gillade att disskutera med folk, men det gav jag upp med runt 2016 när det var val i USA och en massa människor började kalla mig 'Vit cis man' som om det är något dåligt med det och för att jag gillar SD så är man ju en rasist och en massa andra hemska saker, så politik har jag gett upp på, jag får ju enligt folk där jag bor och facebook/twitter inte prata för jag har privilegium för att jag är vit och man.
Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till Julafton 2016 när jag satt och spelade ARK med mina bästa vänner, ett nytt stort spel med en massa grejer att hitta på och upptäcka, varje dag var jag jätte taggad på att vakna upp och spela med mina vänner och ha roligt med att upptäcka hur man gör saker.
submitted by zpawn to sweden [link] [comments]


2018.05.28 22:48 Alice_in_Wasteland Förlåt men jag känner mig jävligt bitter och sårad just nu

Var på fest med klassen, en av mina klasskamrater (hon) började pussa på alla andra tjejer i närheten, totalt 3 stycken, mig inte medräknat då. Sen tog det stop där med förklaringen "jag pussar bara tjejer".
Det här är en person som vet att jag är trans och vill helst inte bli sedd som man. Dock så var hon jävligt full och tänkte sig inte för (förmodligen) så att jag är lite kluven över hur jag ska känna...
Det handlar inte ens om att jag vill bli pussad eller så utan att jag är ledsen över att ha fått min identitet ogiltigförklarat på det här sättet.
Är jag rättfärdigad i mina känslor eller är jag helt tramsig nu?
submitted by Alice_in_Wasteland to transnord [link] [comments]


2018.04.06 11:20 mumahdevil Vinkade åt en total främling som pekade Fuck you

Satt på bussen mot pendelstationen i en mindre stad där jag brukade bo.
När bussen rullade upp mot en station stod det en tjej som jag trodde att jag kände igen. Jag trodde även att jag fick ögonkontakt med henne. Helt plötsligt pekar hon "Fuck you" och jag trodde att det var riktat mot mig av någon jävla anledning.
I mitt huvud överväger jag om jag ska låtsas som om jag inte känner henne och riskera stelheten från att jag faktiskt kände henne, eller vinka tillbaka. Min riskanalys brast i att analysera konsekvenserna av att vinka utan att känna henne.
Jag vinkar tillbaka med ett stort leende. Jag inser fort att jag har begått ett stort misstag.
Två rader bakom mig hör jag nu hur tre tjejer börjar skratta åt vad jag nu förstår är deras kompis på stationen.
Långsamt sjunker jag ner i sätet och inväntar mitt öde. Viljan att sluta existera har nog inte varit större än vid denna tidpunkt.
Tjejen från stationen går förbi och sätter sig med sina vänner. Det blir lite tyst och viskas och sedan utbryter alla fyra i skratt. Det är uppenbart att de skrattar åt mig.
Jag sjunker så långt ner i sätet som möjligt och låser blicken i mobilen.
Vid slutstationen reser jag mig för att gå av och väntar på att dörrarna ska öppnas, direkt bakom mig står nu tjejgänget som börjar fnissa. Tiden kändes som om den stod stilla. Jag låser blicken på utgången och klämmer mig ut så fort en glipa uppstår.
Jag har aldrig åkt den bussen igen. Det här hände för fyra år sen.
Såg ett inlägg här av någon som hade gått genom liknande scenario, tack för det. Skönt att inte känna sig ensam om sitt trauma.
submitted by mumahdevil to swedishproblems [link] [comments]


En historia som jag vill att ni alla läser- baksidan av en ...